Vi vet hur problemen ser ut, nu behöver vi lära oss att lösa dom!

Den senaste tiden har jag funderat på glappet mellan kunskap och handling. Vi lever i det mest välutbildade och välinformerade av samhällen. En stor del av befolkningen vet mycket om miljö-och samhällsproblem. Ta till exempel klimatfrågan. Häromdagen såg jag ett reportartage på Aktuellt som visade hur mycket utsläpp  en flygresa tur och retur till Thailand orsakar. Ett exempel på hur vi dagligen matas med information om problemen.

Ett annat exempel fick jag när jag såg  på ”Min sanning” med Nina Björk igår. Det var välgörande att höra henne kritisera vårt system för att det bygger på ohållbar konsumtion styrd av ”skitdrömmar”. Jag håller helt med henne och det är bra att hon folkbildar kring behovet av systemkritik (se liknande tankar från mig i det här och det här inlägget).

Svårare hade hon när intervjuaren frågade om lösningar. Jag menar inte att Nina Björk behöver ha lösningarna, utan vill med detta bara visa på hur ofta vi stannar vid att beskriva problemen utan att peka på vägar framåt.

Det här gäller i allra högsta grad även inom forskningen. Högprofilerade och inflytelserika miljö- och hållbarhetsforskare verkar mestadels upptagna av att förfina problembeskrivningarna. Missförstå mig rätt: det är förstås viktigt att vi vet hur problemen ser ut. Min poäng är återigen att vi ägnar för lite kraft åt att söka efter lösningar.

Som ett litet steg i att visa på möjliga vägar framåt vill jag länka till  några initiativ som jag varit inblandade i på senare tid. Supporting Urban Sustainability (SUS), Global Awareness In Action (GAIA). I dom här två programmen prövar vi nya sätt att ge sig på hållbar stadsutveckling. I SUS är vi intresserade av testa om det går att både bekämpa fattigdom och förbättra ekosystem i ett antal utvalda städer i Afrika, Asien och Europa. Medan vi i GAIA lär oss om kopplingen mellan lokala handlingar och globala utmaningar t ex genom Fair Trade i fyra europeiska städer.

Att döma av vad vi har sett i dom här två programmen så finns möjligheter till systemförändring. En nyckelfaktor tror jag handlar om att skapa en tydlig koppling mellan teori och praktik. När vi får till den kopplingen kan vi agera baserat på våra egna och andras erfarenheter och ha en tydlig idé om varför vi gör det vi gör. Då blir chansen större att vi får till de förändringar vi vill se. I GAIA och SUS är det systemtänkande och teorier om socialt lärande som vi har använt för att leda förändringsarbete.

Jag har tidigare bloggat lite om möjliga vägar mot systemförändring här och här.

Läge för beslut om vinstbegräsning inom välfärden!

Debatten om vinster i välfärden är fortsatt intensiv. I ett tidigare inlägg har jag skrivit att välfärdens organisering handlar om att hitta balansen mellan jämlikhet och frihet. I nuvarande läge, med ökande segregation, anser jag att större tyngd bör läggas vid jämlikheten. Det betyder i konkreta termer att välfärden bör organiseras så  att människor och verksamheter drivs mer av altruistiska motiv än av vinstintressen. Jag vill att välfärden ska tillåts bli en fristad från det i övrigt dominerande vinst- och konkurrenstänkandet. Därför är det positivt att det under den senaste tiden tagits fram en hel del goda underlag. Man kan nog säga att vi har byggt upp kunskap om möjliga handlingsalterntiv och att beslutsläget kommer närmare.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet har tagit fram förslag på hur vinstuttaget kan regleras. Miljöpartiet är splittrat i frågan och det beslut som togs på förra kongressen är i mina ögon otillräckligt. Kanske kan man se glaset som halvfullt eftersom förslaget (att skriva in i bolagsordningen att företag inom välfärdssektorn ej ska ha som huvudsyfte att skapa vinst) ändå är en skärpning av MP:s linje. Debatten inom partiet fortsätter också och ytterligare skärpningar är kanske inom räckhåll.

Vänsterpartiet har föreslagit att den existerande bolagsformen för företag utan vinstintresse ska vara den enda tillåtna inom välfärdssektorn. Vänsterpartiets är radikala och tydliga, men det är inte realistiskt (och kanske inte heller önskvärt) att med ett Alexanderhugg lösa upp hela knuten. Olika typer av skattefinansierade verksamheter kan och bör drivas utifrån olika logik. Dessutom finns ett stort antal privata utförare inom både vård och skola – många barn, elever och patienter är beroende av verksamheter som i dag drivs med vinstintresse. Denna komplexitet kräver bred uppslutning och nyanserade lösningar snarare än Alexanderhugg.

Även inom Socialdemokraterna har inflytelserika grupper tagit ställning för hårdare relgering av vinstuttaget. S-kvinnor, SSU och de tre storstadsdistriken till exempel.

När det gäller att ta fram underlag för reglering märks LO:s  utredning, som ska ta fram förslag på hur endast non-profit företag ska få verka inom välfärden. Idag presenterar dessutom Ardalan Shekarabi en juridisk utredning och en artikel på DN-debatt om möjligheterna att reglera vinstuttag inom välfärdssektorn. Hans slutsats är att en kombination av tre regleringsmodeller bör kunna skapa bred uppslutning kring reformer. Modellerna går ut på att i) tillåta vinstuttag; ii) definiera vissa regler och/eller tak och iii) införa förbud. Sekarabis resonemang låter klokt i mina öron. En väl avvägd handlingsplan med nyanserade åtgärder för att begränsa vinstuttaget borde ha förutsättningar att kunna genomföras. Inte minst med tanke på det starka folkliga stöd som finns för att begränsa vinstuttaget.

Jag har tidigare skrivit att vinsterna i välfärden är ett mindre problem än den ojämlikhet som skapats av de senaste decenniernas valfrihetsreformer. Så jag hoppas att vi, när vi så småningom klarat ut vinstfrågan, kan rikta blicken mot hur jämlikhet kan skapas genom välfärdsreformer.

Välfärdens dilemma: balansen mellan frihet och jämlikhet

Sverige har på kort tid blivit ett av de länder som gått längst i att införa marknadsmekanismer i styrningen av välfärdsverksamheter. Effekterna av  brukarvalfrihet och friare etablering börjar nu märkas. Förra veckan kom, till exempel, en rapport från Skolverket och en från Lärarnas riksförbund som båda visar på bristande likvärdighet i skolan. Rapporterna pekar på ett välkänt mönster: det är de resursstarka som gynnas av valfriheten. Att nyttja valfrihetens fördelar kräver motivation, kunskap och kulturellt kapital. Sedan 80-talet har inkomstskillnaderna i Sverige ökat. Under samma period har valfrihetsreformer stöpt om välfärden i en riktning som gynnar de resursstarka. Den sammantagna effekten av detta blir förstås minskad jämlikhet. Samtidigt har valfrihetsreformerna inneburit fördelar i form av egenmakt och inflytande. Kommande politiska åtgärder bör handla om att hitta en balans mellan frihet och jämlikhet.

För några år sen läste jag Göran Rosenbergs bok ”Plikten, profiten och konsten att vara människa” Så här står det på baksidan av boken:

”Varför gör vi saker och ting? Exempelvis vårdar våra sjuka eller tar hand om våra gamla. En numera utbredd föreställning är att vi gör det för egen vinnings skull och att egen vinning därför fungerar lika bra som drivkraft för att vårda sjuka som för att tillverka bilar. Det är en föreställning som går hand i hand med föreställningen att människan inte längre är beroende av något och någon.”

Frågorna om drivkrafter och vad det är att vara människa är idag mer aktuella än någonsin. Medborgarnas inställning till välfärdens organisering är kluven. De flesta gillar valfrihet, men ogillar att vinst plockas ut ur skattefinansierade verksamheter. Åtta av tio menar till exempel att vinsten ska investeras i verksamheten och inte betalas ut till ägarna enligt den senaste opinionsundersökningen från Novus. Medan liknande undersökningar visar att en stor andel av befolkningen uppskattar friheten att välja skola och vårdinrättning.

Denna tudelade bild ger politikerna huvudbry. Det är endast Vänsterpartiet som har tagit tydlig ställning mot vinster i välfärden. Inom Socialdemokraterna och Miljöpartiet rasar strider om hur partierna ska ställa sig i frågan. Inom Socialdemokraterna är Lena Sommestad en av de som tydligast har artikulerat ett motstånd mot vinster (och valfrihet), till exempel i denna krönika i Aftonbladet. Inom Miljöpartiet krävde en grupp i Stockholms landsting ett stopp för privatiseringarna. Samtidigt bloggar en annan Mp-landstingsledamot emot artikeln. Det politiska läget är oklart och framtida politik svår att förutsäga.

En del av problematiken, för oss som anser att marknadsanpassningen av välfärden nått vägs ände, är valfrihetsreformernas irreversibla karaktär. Med det menar jag att det är mycket svårt att vinna väljarnas förtroende för att minska valfriheten. Därutöver kommer en rad tekniska problem som måste lösas vid de regleringar som skulle krävas för ökad likvärdighet. Jag efterlyser en gedigen reformprocess som både tar tillvara valfrihetens fördelar och säkerställer jämlikhet. Detta är förstås en ”tall order”, men jag avser att dra mitt strå till stacken. Jag återkommer till detta i kommande inlägg.

Bra klimatpolitik, men det behövs ett grönt kunskapslyft

Det har hängt i luften att Vänsterpartiet, under Jonas Sjöstedt, skulle ta initiativ i klimatfrågan. Idag var det dags. Med en ambitiös artikel på DN-debatt inleder Vänsterpartiet en kampanj för att bli det bästa Klimatpartiet. Artikelförfattarna (Sjöstedt, Andersson och Holm från Vp) slår fast att Sverige måste gå före genom att kraftigt minska utsläppen på hemmaplan. Detta är lovvärt, med tanke på den ”inte på min bakgård”- attityd som dominerar de politiska förslagen från de flesta svenska partier.

Vp sätter upp ett ambitiöst klimatmål och föreslår ett batteri av åtgärder för att nå fram till målet. Anslaget är seriöst och ambitiöst. Särskilt gillar jag de kopplingar som görs till ekonomisk politik och till behovet av ökad jämlikhet. Där har övriga partier, inklusive Mp, mycket att bevisa. Sammantaget är artikeln ett stort kliv mot ett allvarligt försök att tackla klimatfrågan.

Från min horisont skulle jag dock vilja lägga till en satsning på ett grönt kunskapslyft. En sådan satsning skulle komplettera palletten av åtgärder med ett gräsrotsperspektiv och möjliggöra brett deltagande i omställningen. Fokus skulle då läggas på hur vi kan utveckla den kunskap som behövs för att ta oss från vårt oljeberoende och ojämlika samhälle till någonting nytt och annorlunda. Kunskapsutvecklingen skulle inkluderar såväl tekniska som sociala innovationer. I nuvarande debatt är de tekniska innovationerna helt dominerande. Dessa är förstås viktiga men det är lika angeläget att utveckla samhällsvetenskapliga och humanistiska perspektiv på hållbarhetsfrågorna (likväl som tvärvetenskapliga diton). Jag har skrivit lite mer om detta här.

Ett grönt kunskapslyft skulle innehålla rejäla satsningar på det formella utbildningssystemet, från förskola till högre utbildning, likväl som folkbildning, där förutsättningarna är extremt goda i kraft av den unika svenska traditionen och den starka finansieringsmodellen.

Kanske är det läge att damma av en SOU från 2004: Att lära för hållbar utveckling (där undertecknad var sekreterare). Utredningen gjorde, på uppdrag av dåvarande Regeringen Persson, en genomlysning av utbildningsystemet från ett hållbarhetsperspektiv och föreslog åtgärder för att kalibrera om befintliga system. Syftet var att lägga grund för den kunskapsutveckling som krävs för verklig hållbarhet. Utredningen har nu några år på nacken och många av åtgärderna blev aldrig genomförda. Men texterna kan nog utgöra en utgångspunkt för den som vill designa ett grönt kunskapslyft.

Det våta fingrets politik

Visst borde väl politik handla om att genom medvetna åtgärder, baserade på ideologi och kunskap, försöka lösa samhällsproblem? För mig är svaret ja. Därför har jag den senaste tiden blivit bekymrad över läget i svensk politik. Det tycks som om de flesta svenska politiker är upptagna med att göra dåligt genomtänkta utspel med syfte att locka till sig en viss väljargrupp.

Många exempel på det våta fingrets politik finns i debatten kring vinstuttag i välfärden. Efter en lång rad av avslöjanden i media har en stark oppinion bildats mot att företag plockar ut vinster från skattemedel. Samtliga partier försöker locka till sig denna oppinion. Gott så, nej för de förslag som ges är dåligt underbyggda och tycks i själva verket inte syfta till att lösa det aktuella problemet. Istället är det mer fråga om åtgärder som, vid en hastig blick i nyhetsflödet, ska verka attraktiva för väljare skeptiska till vinster i välfärden.

De senaste exemplen kommer från Miljöpartiet och Moderaterna på DN-debatt. Mp vill att aktiebolag ska klargöra att de inte driver skolor med vinstsyfte. Om man ägnar någon sekund åt att fundera på detta så framstår detta förslag som ett köttben till de väljare som är på väg att lämna Mp för Vänsterpartiets tydliga förbudslinje mot vinstuttag. Varför ska ett aktiebolag driva skola utan vinstsyfte?Det är en fråga som inte besvaras i Mp:s artikel.

Moderaterna har i sin tur tillsatt en arbetsgrupp och skriver att ”Ideologiska debatter om driftformer får inte stå i vägen för sakliga diskussioner om innehållet i skolan, sjukvården och äldreomsorgen och hur vi gemensamt reglerar och kontrollerar välfärden för att säkerställa att den på rättvisa villkor kommer alla till del.”Men politik  baseras alltid på någon typ av ideologi, även om ett parti eller en politiker kan välja att dölja denna ideologi.

Det vore skönt om svenska politiker vågade se komplexiteten i det moderna samhällets problem, tog sig tid att göra ett gammalt hederligt utredningsarbete och lägga fram förslag baserade på en tydligt redovisad ideologi som kan leda fram till de önskade resultaten.

Det är ironiskt att historiens mest välutbildade och välinformerade väljare lockas med politiska förslag av sämre och sämre kvalitet.

Även vi stadsbor behöver naturen

En artikel om stadsutveckling på DN:s Stockholmsdebatt fick mig att reagera och skicka in följande replik till tidningen:

Maria Rankka och Göran Cars tycker att det bör byggas mer i Stockholms grönområden. Det får de förstås tycka. Men de underskattar grönområdenas värde när de endast ser dem som ”en väsentlig ingrediens i en stads attraktivitet och en viktig konkurrensfördel”.

Naturen är viktig även för oss stadsbor. Den förser oss med ren luft, rent vatten och mat. Träd är ett bra exempel på hur ekosystemtjänster hjälper oss att leva goda liv. Träden reglerar temperaturen, renar luften och förhindrar översvämningar. Dessutom ger de oss en känsla av frid. Forskning har även visat att en ökning av antalet träd leder till färre fall av astma. Stadens grönområden är alltså långt viktigare än Rankka och Cars tycks förstå. Att bygga bort det gröna medför ett högt pris i slutändan – inte minst i form av samhällets kostnader för psykisk och fysisk ohälsa.

I stadsplanering behöver olika alternativ för markanvändning vägas mot varandra.  I sådana beslutsprocesser är det viktigt att försöka hitta sätt att värdesätta de tjänster och varor som naturen förser oss med gratis. Om vi inte gör det landar vi oftast på Rankka och Cars slutsats: bygg bort det gröna. Därmed vill jag inte säga att det aldrig är motiverat att bygga i det gröna. Men problemet idag är inte att vi värdesätter naturen för högt. När FN gick igenom tillståndet i ekosystemen kom man fram till att över 60 procent av jordens ekosystemtjänster är hotade. Det är alltså hög tid att vi blir bättre på att värdesätta naturen – snart är det för sent.

 

 

 

Journalister med vittring på blod

Den senaste veckans mediastorm kring Håkan Juholt har väckt mig ur bloggdvalan. Min första reaktion var att försöka stänga ute flödet av krigsrubriker, men det fungerade bara några dagar. Därefter blev det omöjligt och undvika löpsedlarna och mediasurret. Hela historien är sorglig på många sätt. Det jag vill diskutera är journalisterna och mediernas roll. För att undvika missförstånd: jag skriver inte för att bidra till diskussionen om Juholts skuld. Den diskuteras av så många andra.

För mig är journalisternas makt och deras sätt att hantera affären (och andra liknande historier) illavarslande för vår demokrati och vår tilltro till varandra. När drevet startar så ställer journalisterna yrkesetiken åt sidan och förvandlas till jägare med vittring på blod. De tar sig rätten att pressa människor till att säga sådant som de ångrar, förvanskar medvetet information för jaktens skull, ger spridning åt illasinnade anonyma röster och lägger det mesta av sakligheten åt sidan. Hela tillvägagångssättet påminner om de så kallade flyttestet under 1600-talets häxprocesser: den misstänkte kastas i vattnet och om denne sjunker är oskulden bevisad.

De journalister som ägnar sig åt detta smutsiga hantverk har med hjälp av lång erfarenhet och moderna media förfinat sin jaktteknik. Numer följs anonyma (fiende)röster som kräver avgång/botgöring upp med snabba förtroendemätningar som bekräftar villebrådets skuld. Webbsändningar i realtid bidrar till att göra jakten mer intressant för åskådarna att följa.

Min fråga till de journalister som väljer att sätta yrkesetiken på undantag när drevet går är: kan ni ser er själva i spegeln utan att skämmas?

Läs gärna den här  bloggen som ger en intressant analys av det material som fick Aftonbladet att samla jaktlaget.

Barnfattigdom

Återigen är fattigdom ett begrepp som används i den politiska debatten, oftast med betoning på barnfattigdom. Det är t om rimligt att hävda att just barnfattigdom har varit och är en av de hetaste frågorna just nu i Sverige. Det började med rapporter om ökad barnfattigdom från Rädda Barnen och fortsatte med att Håkan Juholt lyfte frågan genom att lova att utrota barnfattigdomen. Därefter har så gott som samtliga partier lyft frågan.

Definitionen av fattigdom är central för debatten. En del debattörer hävdar att absoluta ekonomiska mått kan definierar vem som är fattig. Ett tydligt exempel är dagens instick på DN. Enligt många, däribland undertecknad, är absoluta ekonomiska mått inte tillfredsställande för att definiera fattigdom. Fattigdom är mångdimensionell och inkluderar såväl ekonomisk utsatthet som brist på möjligheter att påverka sitt eget liv. En viktig grundsten är att det är individen själv som har rätten att definiera sin situation. Det finns många som har skrivit bra om detta till exempel Amartya Sen. Han skriver bland annat:

Is employment with income a full solution to all problems of poverty?  To believe that would be to underestimates vastly the complexity of poverty, particularly the nature of persistent poverty.  Indeed, in dealing with endemic poverty, we cannot at all stop at the most elementary thought that poverty is no more than deprivation of income, since a great many critically important problems would remain unaddressed if we based our anti-poverty policy only on that rudimentary understanding of the many-headed hydra that is called poverty.  Strategic examination about eliminating poverty, or even reducing its burden, has to go more deeply into the nature of poverty.

Jag hoppas att det politiska fokuset på fattigdom leder fram till åtgärder som försöker hantera problemet i all dess komplexitet. Det vore ett misslyckande om det bara blir en fråga om att skaffa fram jobb till alla.

Förenklat om genmanipulerade grödor

En sak är säker: svaren på hållbarhetsfrågorna är osäkra. Därför blir jag instinktivt misstänksam när en debattör målar verkligheten i svarta och vita färger. Det är precis vad Torbjörn Fagerström idag gör på DN-debatt.  Världens befolkning växer och vi har redan idag problem att fördela maten så den räcker till alla. För Fagerström är svaret enkelt: satsa på att utveckla genmanipulerade (GM) grödor så ökar avkastningen och fler blir mätta. Men den som funderar på det vägval vi står inför när det gäller jordbruket inser snabbt komplexiteten och osäkerheten. Riskerna med genmanipulation är stora och osäkerhetsfaktorerna ännu större. Ingen kan med säkerhet avgöra vilka effekter storskalig manipulering av gener kommer att ha.

Vid en snabb genomläsning av Fagerströms slutkläm är det mest de besynnerliga ordvalen ”asiatiska tigerekonomier”, ”sydamerikanska panterekonomier” och ”afrikanska lejonekonomier” som fastnar. Men när jag tänker efter blir hans retoriska knep rätt obehagligt. Så här läser jag hans retorik: om vi inte lyssnar på experterna (de som har samma åsikt som Fagerström) så kommer de stora stygga lejonen, pantrarna och tigrarna och tar oss.

Jag tror dock att tiden har sprungit ifrån Fagerström. Med dagens välutbildade och informerade befolkning duger det inte att säga ”lita på mig annars går det illa”. istället behöver experter möta allmänhet i dialog för att tillsammans söka (preliminära) svar på hållbarhetsfrågorna. Vem vet, kanske kan Fagerström lära sig nåt av sina motståndare och tvärtom.

Halmgubbar i DN

DN mobiliserar tungt kring skolfrågan. Först Zarembas artiklar, sedan krönika av Wolodarski och därefter dagens inlägg av Bergström på ledarsidan. Vad an detta? Jag gissar att det finns en oro för att tappa initiativet i debatten. De hårdare tagens-skolpolitik, som DN argumenterat hårt för, har dominerat det senaste decenniets skolpolitik. Samtidigt är den dominerande mediabilden att svensk skola tappat i kvalitet och att segregationen ökat. Detta är förstås bekymmersamt för DNs opinionsbildare. Om deras recept var det rätta skulle svensk skolas resultat skjutit i höjden och mediabilden tala om succé. Jag har tidigare skrivit om Zarembas artiklar här och här. I dag vill jag kommentera Bergströms ledarstick.

Bergström målar med bred pensel. Hans huvudbudskap lyder: låt hjärnforskning ligga till grund för verksamheten i skolan. För att underbygga budskapet passar han på att presentera några välkända fiender: svenska pedagogik institutioner, som saknar vetenskaplig grund och skolmyndigheter som ignorerar viktig hjärnforskning. Samma fiender har för övrigt Zaremba och Wolodarski identifierat i tidigare nummer av DN.

Bergström i synnerhet och DN i allmänhet använder sig ofta av en eller flera ”straw man” för att underbygga sin argumentation i skolfrågan. Inom retorik betecknar straw man (halmgubbe på svenska?) som begrepp oschysst argumentation. ”To attack a straw man is to create the illusion of having refuted a proposition by substituting it with a superficially similar yet unequivalent proposition (the ”straw man”), and refuting it, without ever having actually refuted the original position.” I det här fallet handlar det om att Bergström påstår att hans fiender tycker att det är bra att vuxna tillåter att kaos råder på svenska skolor.

Jag önskar att nivån i skoldebatten höjs några snäpp. Vi kommer aldrig att kunna utveckla svensk skola om debatten befolkas av halmgubbar.